Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

App

Måste bara få göra lite ”reklam” för en app som min fru har gjort. Det är en väldigt simpel app men den är extremt praktisk. Den heter kostråd för gravida och innehåller kostråden som finns på livsmedelsverkets webbplats. Appen finns bara för Windows Phone 8, vilket förövrigt är ett underbart operativsystem. Till de andra opertivsystemen finns kanske någon liknande app men jag tror inte livsmedelsverket själva utvecklar appar. Frun har även gjort några andra praktiska appar till Windows Phone (bla en för när man vabar eftersom att försäkringskassa själva inte utvecklar appar för Windows Phone) men just den här med kostråden tycker jag är jättebra. Vet hur krångligt det har varit tidigare när jag varit gravid och man vill kolla upp något. Kan även tillägga att alla appar hon har gjort är gratis.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Den rörde på sig…

Idag var di då på första ultraljuden, ett vaginalt sådant, och jag hade inte förväntat mig mycket mer än att få veta hur lång den var och se ett litet hjärta picka. Vi fick se så mycket mer denna gång, okej det är fyra dagar senare i graviditeten än sist (vilket är ganska mycket så här tidigt) men ändå. Förra gången så var hjärtat som en liten pixel på skärmen den här gången var det som ett flimmer, eller vad man ska kalla det, och vi fick till och med se det där lilla encentimeters embryot röra sig. Man såg en liten fot, sa i alla fall barnmorskan att det var, som stack ner och hon pekade även ut huvudet. Det känns i alla fall mycket bra just nu och det är ju alltid något. Jag tror för det mesta att det kommer att går bra den här gången men det är klart att man har dagar då man både är rädd och tvivlar väldigt mycket.

Jag pratade lite med Noa i bilen på vägen hem och berättade för honom att jag är glad men att jag ändå saknar honom, tänk om jag kunde ha båda… Jag älskar dig min lilla Noa och tänk att du förhoppningsvis får bli storebror i början av nästa sommar!

Tänk om man hade en liten, snart, åtta månaders här…

Har saknat Noa så där lite extra idag har tänkt mycket på hur det skulle vara att ha en 7½ månaders här, hur livet skulle se ut och vad vi skulle göra. Det känns konstigt att hösten är här för ett år sedan så började jag ha gravidbyxor på mig, magen hade börjat synas, om än lite. Det var nog runt den här tiden som jag började känna honom där inne när han rörde sig, jag kommer ihåg en lördagsmorgon när vi låg i sängen och han rörde sig ordentligt för första gången, Petra kände honom också. Det känns så konstigt, det känns som något annat liv, men det är mitt. Smörjde in mig lite med body butter nyss och jag känner att det inte var en lysande idé, jag använde det under hela graviditeten på magen för att undvika bristningar och det var så mycket känslor som kom tillbaka. Minnen av hur jobbigt graviditeten var och minnen av den lilla bebisen som låg där inne och växte, jag saknar min bebis så mycket. Vi fick ju så lite tid, han och jag, vad är nio månader i en mage mot en livstid?

Noa ska, som det ser ut nu, bli storebror

Jag kände nåt konstigt i kroppen i går, en känsla som har varit borta länge en känsla som jag kände lite svagt för precis två månader sedan. Jag tror det var ett uns av lycka. Jag är gravid, fatta jag kunde bli gravid igen. Jag har fotfarande inte riktigt fått in det i hjärnan men jag vet ju att jag är gravid. Varje gång jag går på toa så kan jag inte låta bli att kolla om mensen har kommit och varje gång blir jag lika lättad över att den inte har gjort det. Jag har mensvärk, jag har ju precis vant mig vid att den här känslan är mensvärk och inte något som jag känner för att jag är gravid. Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket, det är ju fortfarande en stor risk för missfall, även om chansen att det går bra och hela vägen är större. Egentligen så spelar det väl ingen roll om jag tänker på det eller inte för ett missfall skulle ju ta en tillbaka till det där svarta hålet igen vare sig jag tänker på att jag är gravid eller inte. Jag hoppas så innerligt att vi får ett litet syskon till Noa i månadsskiftet maj/juni (jag räknar med att kunna få bli igångsatt efter 37 fullgångna veckor). Helt plötsligt känns Noa så stor, det är ju (förhoppningsvis) ett blivande syskon som håller på att bli till där inne i min mage. Kanske är det vår lilla Noa som kommer tillbaka, på något sätt tror jag det. Förr i tiden så trodde man att det var så och det är därför många äldre som har dödfödda syskon heter samma sak som de syskonen. Även om jag kanske tror att det är Noa som kommer tillbaka så kommer han (den) att få ett annat tilltalsnamn för även om det skulle vara Noa så är det ju ändå inte samma bebis som föddes den tionde mars i år…

Lite lycka, mycket hopp, mycket saknad – Noa du kommer alltid att vara älskad och du kommer alltid att vara saknad. Du är vårt första barn och du kommer alltid ha lika stor plats i mitt hjärta! Älskar dig in i evigheten!