Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Måste hitta mig själv igen

Det är jobbigt nu, trodde det skulle blir lättare efter Noas tvåårsdag men det har det inte, kanske är det den här våren. När Noa föddes så kom våren, har föddes en torsdag och på lördagen efter att han fötts hade den ”magiska” första vårveckan gått (det har nåt med tempraturen att göra), nu är vi nästan en månad senare och våren har fortfarande inte kommit även om den känns som att den är i nära antågande. Kanske är det också för att med våren så kommer fler och fler människor ut ur sina iden och Noa skulle ju varit två år nu, han skulle ha sprungit runt ute, kanske är det så. Det är svårt att veta varför det är så jobbigt just nu och kanske är anledningen helt betydelselös, det är kanske bara att låta det vara jobbigt.

När Noa dog/föddes så försvann alla mina gamla vänner (de jag haft innan jag började högskolan) och det märks nu, jag saknar dem på ett sätt men samtidigt vill jag inte ha sådana vänner. De enda som visat att de brytt sig är några av dem som jag pluggade med på högskolan, de har varit här och jag har träffat dem efter. Mina andra ”vänner” har jag inte hört ett ord ifrån i stort sätt och de verkar ha väldigt svårt att umgås med mig för att jag förlorade min son. Endast en av mina tidigare vänner har hört av sig om att ses, nu har det inte blivit något av med det och det är väl mest mitt fel, men alla andra (framförallt de vänner som jag stod som närmst) har jag inte hört mycket (om något ifrån).

Innan Noa dog var jag ganska social men i och med hans död så hände något och jag har inte hittat tillbaka till den jag var innan. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har väl aldrig väl inte direkt haft många vänner men lite lagom men det är svårare att skaffa vänner bara för att man bor på ett visst ställe. Föräldragruppen blev det inget mer med än de träffarna som var via BVC och annars så känner jag ingen här. Jag känner att jag saknar det, att ha någon att umgås med nån gång ibland på vardagarna när man bara är hemma. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där sociala delen av mig själv, hitta ett självförtroende igen. Mycket hänger nog på självförtroendet för min del, jag tror inte folk vill umgås med mig eller nåt. Tänker att om folk inte hör av sig så vill de väl inte umgås, framförallt när man bjudit in till att de gärna får höra av sig om de har lust att träffas.
Jag måste nog dock blir bättre på att höra av mig till de få vänner som jag faktiskt har kvar men de jobbar och bor inne i stan (eller ännu längre bort) så ska man träffas blir det ganska sent och det funkar ju inte jättebra när man har barn.

Vardag – igen

På måndag börjar Petra jobba igen efter att ha varit ledig i nästan fyra veckor. På ett sätt är det skönt att det blir vanlig vardag igen men samtidigt är det ju lite trevligt att vara hemma alla tre. Petra börjar dessutom nytt jobb på måndag och kommer då förmodligen inte kunna flexa som förut och komma hem tidigare på samma sätt som tidigare. Där hon jobbade innan var arbetsveckan något kortare än vad som är brukligt och sen var de inte jätte noga med att man var där ett visst antal timmar utan snarare att man gjorde det jobbet man skulle göra.

Det har varit skönt att kunna ringa och säga att hon måste komma hem tidigare en dag om Elliott har varit jobbig eller om man av andra anledningar inte riktigt orkat med. Det blir det slut med nu. Petra kommer att jobba som konsult vilket kan betyda att hon måste anpassa sig väldigt mycket, förhoppningsvis har de fortfarande flextider så hon kan börja tidigt för att vara hemma i hyfsad tid. Arbetsgivaren (konsultbolaget) är dock väldigt familjevänliga och det känns som att de kommer att ha förståelse för om man behöver flexa lite någon gång (eller vara hemma). Hon kommer dock även fortsättningsvis att vara föräldraledig en dag i veckan vilket är skönt, förhoppningsvis kommer detta att innebära att jag kommer att kunna avsluta mitt examensarbete. Kanske behöver Petra ta ledigt någon eller några hela veckor också så jag kan fokusera lite mer på studierna och hinna klart utan att behöva sitta varje stund vi är hemma alla tre tillsammans. Petra vill inte vara ledig mer än en dag i veckan då hon tycker det är svårt att fokusera då så antingen är hon helt föräldraledig eller bara en dag i veckan så vi får väl se hur det blir senare när det börjar bli dags för mer studier. Just nu håller jag på med min sista rest från när jag var gravid med Noa och den är fan inte lätt att göra, dels är motivationen inte direkt på topp men framförallt är texterna sjukt svårlästa… Största anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att slippa läsa texterna för en stund…

Första tänderna och snart jul

I lördags kom Elliotts första tänder upp (ja tänder – båda två i mitten i underkäken) dagarna innan har det varit som rena vattenfallet från hans mun och han har varit lite extra gnällig. Gnälligheten kan dock ha med att han hade nån infektion i lilla snoppen att göra och vi såg inte det förens snoppen var väldigt svullen. Det var dock ingen större fara och han har fått bada ”varmt” några gånger per dag de senaste dagarna (vilket han absolut inte har något emot). Det är lite jobbigt när de små skriker och man inte vet varför –  inte tänkte vi på att det kunde vara snoppen, han sparkade när vi lyfte upp honom men vi trodde det var magont även om jag kände mig osäker då han inte betedde sig som han brukar i övrigt när han har magont. Men det var skönt att det var så pass lättlöst i alla fall, vi var på BVC där de sa att om det inte blir bättre får de spola rent med koksalt – låter inte så skönt. Han är bättre nu och vi har tänkt bada honom varje kväll nu i ”varmt vatten” innan har vi bara badat honom typ varannan dag men det känns ju som ett lätt sätt att kanske förebygga att samma sak händer igen.

Vid första advent julpyntade vi och överst i kartongen låg julstrumpan vi köpte till Noa julen innan han föddes, jag visste att den låg där ändå så blev det sjukt jobbigt och jag började gråta vilket inte händer så ofta nu för tiden. Förra året hade vi inga julpynt alls uppe och dagarna innan jul var vi i Vemdalen för att komma bort lite.

Det känns så där halvokej med jul i år, trodde faktiskt det skulle kännas lättare än vad det gör. Hade Noa levt och det vore hans första jul så hade det nog varit mer juligt här hemma nu sitter i och för sig lite julpynt uppe och så men så jätte juligt kan jag inte påstå att det är. Hoppas på att det blir lite bättre till nästa år då Elliott förmodligen förstår lite mer av konceptet, nu bryr han sig ju faktiskt inte så mycket (eller ingenting). Kanske kan han tycka det är lite kul att kolla på granen när den kommer upp om några dagar men i övrigt så skiter han nog fullständigt i att det är jul.

Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Första hjälpen kurs… idag istället

Förra veckan så blev första hjälpen kursen inställd på grund av sjukdom, lite konstigt att de inte har någon backup. Petra fick i alla fall mail idag om att det var två som hade hoppat av och att vi kunde få deras platser så kursen blir nu i kväll istället. Känns skönt att det blir nu för annars hade jag nog inte orkat, börjar bli tungt och sjukt otympligt nu. Nästa tillfälle de hade lediga platser på var annars den 22:a maj och det hade ju inte gått alls så var skönt att de blev idag. Har dessutom sovit riktigt bra idag och känner mig nästan helt utvilad så kunde nog inte bli en bättre dag för kursen.

Jag var på handledning (för x-jobbet) i tisdags och min handledare är faktiskt väldigt förstående. Han frågade om jag trodde att jag skulle hinna klart och sa att det annars är bättre att jag bestämmer vad jag ska hinna klart nu så det blir lättare senare att ta upp arbetet igen och känner jag att jag ändå hinner klart nu så gör det ju i alla fall inget att man har gjort den uppdelningen. Jag tyckte det var jätte skönt att höra för jag har varit så sjukt stressad över x-jobbet och känt mig så omotiverad. Det är klart att jag fortfarande måste göra en del saker men det känns ändå som att det då inte bara blir något ihop slafsat utan jag kan ta den tid jag behöver utan att behöva sitta hela dagarna varje dag fram tills Mini kommer. Jag hoppas att jag åtminstone har ”hälften” gjort (tidsmässigt) innan och det är nog ganska rimligt och då får jag den mesta teorin gjord och kan sedan börja på det roliga när det sen är dags att ta upp det igen.

Svårt att hitta motivationen

Det är extremt svårt att hitta motivationen till att göra mitt examensarbete, ibland kommer den ett tag och jag jobbar på lite men för det mesta är den som bortblåst. Jag har kommit fram till varför det är så, även om jag nog egentligen redan visste det, när fokuset ligger så starkt på andra saker så är det helt enkelt svårt (om inte omöjligt) att hitta motivationen till vissa andra saker. Mitt fokus ligger på Mini och att Mini ska komma ut levande och vi äntligen ska få känna på ”riktigt” hur det är att vara föräldrar. På ett sätt har jag snart varit gravid i två år och detta skriver jag inte för att förminska födelsen av Noa eller Noa i sig men är man gravid så räknar man ju med att få blir förälder till ett levande barn. Det finns få saker jag varit säker på i hela mitt liv men att jag vill bli föräldrer har det aldrig varit någon tvekan om, jag har vetat det sen innan jag visste hur barn blev till. Så att jag spenderar min tid med att sakna vår lilla ettåring, oroa mig för vår lilla ofödding och längtar tills jag får ta hand om en liten bebis är väl inte så konstigt?

Tyvärr blir ju mitt examensarbete, och kanske i slutändan min framtida karriär, lidande och det är ju långt ifrån bra för jag pluggar ju inte för att det är kul. Jag pluggar för att jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska få jobba med något som jag tycker är kul. För jobba måste man ju för att få ett bra liv i övrigt.

Nu ska jag ta och leta upp den där motivationen och försöka få någonting gjort så jag har lite mer att visa ”upp” på handledningen i morgon.

x-jobb och ont i kroppen

Har faktiskt kommit igång lite på riktigt med mitt x-jobb och det är inte en dag för sent. Hur jag ska hinna klart i tid (innan Mini kommer) är dock fortfarande lite av ett mysterium men om jag kör på så hoppas jag att det blir någonting av det. Har inte haft handledning på över två månader nu men ska träffa handledaren på tisdag nästa vecka. Jag vet egentligen inte om jag har någon lust, han kommer i och för sig med konstruktiv kritik men mycket av den känns så neggativ och han tycker jag ska göra massa saker som jag inte har lust med. Okej enkäten kanske var en bra idé men samtidigt så fick jag de svaren jag hade väntat mig om inte än mer det jag hade hoppats på. Vilket betyder att jag lika gärna hade kunnat göra sidan så som jag tänkt får början. Fördelen som det är nu är i och för sig att jag har något mer argument att komma med än bara att jag tror att folk skulle använda sidan om jag någon gång i framtiden skulle vilja ha något samarbete med en organisation eller liknande för att sprida min webbplats.

Ett stort problem med att jag har varit så seg med x-jobbet är att jag nu börjar få så ont i kroppen så att sitta framför datorn hela dagen är typ uteslutet. Gjorde det igår och hade så djävulskt ont i kroppen på kvällen. Jag har i och för sig en bärbar dator också (sitter i vanliga fall vid min stationära) men när man är höggravid så funkar det inte så bra att halvligga i soffan med den i knät heller, jag har försökt… Eftersom att jag går den utbildning som jag går och ska göra det examensarbete som jag ska så måste jag ju sitta vid min dator i stort sätt 100% av tiden, lite läsande i en bok och kanske lite skissande som jag inte behöver datorn till.

Ikväll ska Petra och jag på första hjälpen kurs – barn, vilket kanske egentligen var något man skulle ha gjort redan när Noa var på väg. Anledningen att vi ska gå den nu är ju självklart för att vi ska kunna rädda Mini om det behövs men mycket för att vi tänkt ha andningslarm och vad är nyttan med ett andningslarm och man inte vet vad man ska göra om det blir skarpt läge. Både Petra och jag har gått HLR tidigare men jag fick inte lära mig så mycket (om ens något) om hur man räddar små barn och för Petra var det så länge sedan så hon kände att det kan vara bra med en uppfräschning. Kursen är för övrigt fyra timmar lång så jag kommer vara nådigt slut ikväll, den börjar dessutom typ den tiden när jag vanligtvis halvsover i soffan och inte orkar laga mat. Kan bli spännande…

Besökt förlossningen och fått sjukintyg

I dag har vi då äntligen fått besöka förlossningen. Det var lite konstigt att gå där i korridorerna att se vart vi kom in och sen även få se ett av förlossningsrummen. Tyvärr fick vi inte se det rummet vi hade varit i men det var ju inte det som var det viktigaste, det viktigaste var ju att få ett lugnt intryck av förlossningen så ens sista minne där ifrån inte var kaoset som blev i och med Noas födsel.

På något sätt så kändes det som att allt gick i Slow motion när vi kom in till förlossningen, tiden gick inte långsammare men på något konstigt sätt så var det ändå som att den stod stilla. Det var väldigt mycket lättare att komma in dit än vad jag trodde att det skulle vara och det känns skönt att även få ha kollat ett CTG även där, både vår läkare och barnmoskan som satte CTG var jätte bra och berättade om ”allt”. Efter CTG fick vi kolla runt lite på förlossningen, bla se operationssalen där urakuta kejsarsnitt görs och ett litet rum där de ibland måste ta små nyfödda bebisar för att ge dem syrgas. Som det känns nu så känns det väldigt tryggt med en vaginalförlossning, får väl se hur det känns när det närmar sig. Det känns i alla fall som att jag (vi) är i trygga händer på Danderyd!

Jag fick även ett läkarintyg från och med den nionde så jag ”slipper” jobba, jag har varit lite orolig inför det då jag känner att jag inte orkar. Nu har jag dessutom fått massa sammandragningar så läkaren sjukskrev mig för det. Känns som att jag skulle kunna sova enda fram till förlossningen men tyvärr så ligger jag ju sjukt mycket efter med mitt examensarbete så jag måste ju tyvärr göra det klart…

Mini verkar må bra och det är väl i alla fall det som är det viktigaste just nu!