Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.

Undermedveten rädsla

Ofta när jag vaknar på nätterna så är jag rädd och jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Mörkret har sin inverkan, har aldrig gillat mörker, men det har ändå känts som att det är något mer. Nu i helgen så kom jag på vad det beror på, i alla fall delvis, natten innan vi fick reda på att Noa var död så var jag ju så sjukt orolig och på morgonen så vaknade jag och hade i stort sätt panik. Magen kändes hård och konstig. Det är nästan så jag undermedvetet tänker att det ska hända igen, det är så mycket rädsla som ligger där undermedvetet. Ofta känner jag mig inte jätte orolig men ändå så är jag trött, sover dåligt och har problem med magen vilket är starka tecken på att jag är orolig. Varje gång jag vaknar på natten så blir jag så orolig om jag inte känner mini röra sig där inne, vilket den faktiskt oftast gör ganska snabbt vilket jag är väldigt glad för. Ett annat tecken på den här undermedvetna rädslan är att det inte behövs mycket för att jag ska ”tippas över kanten” och bli jätte orolig. För att ta ett exempel, när jag var sjuk och hade halsfluss och frågade läkaren om halsflussen kunde vara farlig för fostret och han då sa att bebisen är lika sjuk som jag. Jag visste att det inte var så men ändå så blev jag helt förstörd och även efter att Petra hade pratat med vår läkare på Danderyd så krävdes det ett ultraljud för att jag skulle lugna ner mig igen.

Oron och rädslan är så jobbig, den tar så himla mycket på krafterna och att göra något annat är så mycket svårare. Jag tror inte att den kommer att minska heller även om det är så att ju längre jag går ju större chans är det att mini överlever om man i tid skulle upptäcka att något är fel och måste ”plocka ut” den tidigare. Många tankar som snurrar…

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!

Tar på krafterna

Det tar på krafterna att försöka att inte tänka på allt som har med nästa graviditet att göra, oron för att det inte ska fungera, oron över att jag ska få missfall, oron för att det ska sluta som det gjorde nu… ja oron över allt helt enkelt. Jag försöker se allt positivt men det är inte så lätt alltid framförallt eftersom att jag kanske inte är sån person. Jag är en extrem tänkare och tänker bara på allt hela tiden och analyserar, söker på nätet, ja allt man kan tänka sig. Det håller mig i och för sig sysselsatt för det mesta men ändå, om man inte var en sån jävla tänkare jämt… Fast det är väl inte så konstigt att man är orolig, som jag tjatat om tidigare, har jag ju alltid vetat att jag velat ha barn och det känns helt outhärdligt att ens tänka tanken på att man kanske inte får något mer barn och även om jag vet att sannolikheten för att det blir så är minimal så finns i alla fall oron där. Jag fick världens finaste son och jag önskar så mycket att han vore här men nu blev det ju tyvärr inte så och jag vet att mycket i den här bloggen är upprepning på samma saker hela tiden, men just nu är mitt liv så… Jag är bara glad att jag klarar att mig igenom dagarna och att nästa dag oftast är lite lättare än dagen innan.

När allt detta hade hänt så trodde jag bara att den där fruktansvärda sorgen och tyngden skulle ligga kvar där för evigt, framförallt tyngden. Sorgen ligger självklart kvar men redan nu är den så mycket mer hanterbar än vad den va bara för en månad sedan. Den där mörka tyngden som jag kände hela tiden har börjat försvinna mer och mer även om den fortfarande kommer tillbaka ibland. När jag umgås med andra för mycket eller är borta för länge hemifrån (alltså när jag inte bara ”är”) så har den en större benägenhet att komma smygandes. Nu blir det dock inte lika jobbigt efter som det var förut, jag blir bara väldigt trött. Det är sjukt ansträngande att ha en sån stor sorg och Noa ligger ju där i tankarna hela tiden, saknaden känns i kroppen.

För övrigt så har jag och Petra bestämt att våra framtida barn ska få heta Noa i andra- (eller tredje-) namn för att hedra minnet av honom (Noa kan vara ett tjejnamn även om det är ovanligt och därför tycker vi att om vi får döttrar så kan de också heta Noa).

Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

Sitter och väntar på att telefonen ska ringa

Sitter här och väntar på att telefonen ska ringa och vi ska få tid för att komma in och göra insemination. Är nervös eller nåt, mycket mer än när Noa blev till, vet inte riktigt varför dock. På nåt sätt så kanske jag känner en större ”press” eller nåt, jag tror att det kommer att bli väldigt jobbigt om det inte skulle funka att bli gravid denna gång, kanske är det. Sen är det kanske inte bara nervositet, det kan nog även vara förväntan också. Jobbigt att hålla på med det här igen, så snart, tänk om lilla snutten hade fått vara här istället. Det konstiga är att jag nästan ser fram emot illamåendet, kommer förmodligen ångra de orden bittert om illamåendet blir lika illa som sist.

Sitter med en bild på Noa framför mig (den bilden är alltid framför mig när jag sitter vid datorn) och hoppas att hans lille bror eller lilla syster kommer att vara lik honom. På något sätt skulle det kännas som att Noa lever lite igenom dem då. Det skulle nog även vara jobbigt om de skulle vara lik honom men jag tror ändå att det uppvägs av det positiva. Skulle syskonen dessutom vara lik honom så betyder det ju att de även skulle vara lika mig och det vill jag ju så gärna. Sen var ju Noa världens sötaste lilla bebis och vem vill inte ha världens sötaste bebis?! Enligt vår läkare på Danderyd, som pratat med dem på fertilitetsenheten, så ska vi i alla fall få samma donator och då är ju chansen ändå ganska stor att lilla Noas syskon bli lik honom.

Jag hoppas så innerligt att det går bra idag!

Så många tankar

Det är alltid så många tankar som snurrar i huvudet. Tankar på Noa, tankar på syskon, tankar på livet… De flesta tankarna kretsar dock runt Noa och att skaffa fler barn, ibland blandas de och ibland så är de extremt intersiva på bara en sak. Jag saknar min lilla snutt så oerhört mycket det bara gör så ont. Jag vill ju bara ha honom här! Jag vet att det är ofta jag skriver det men det spelar inte någonroll hur mycket jag skriver det, saknaden blir verken mindre eller lättare. Jag vill ju bara ha min älskade lilla son här! Varför fick han inte vara här?

Jag är också livrädd för att jag inte ska kunna bli med barn igen, jag vet inte riktigt varför för ingenting tyder på att det skulle vara så men det är väl mest rädslan över att inte få ett levande barn som finns där hela tiden. Just nu är ju fokuset på att få ägglossning och få göra ett nytt försök, när jag väl blivit med barn så kommer rädslan säkert gå över till rädsla över att få missfall och så vidare… Jag blir dock sjukt stressad av att inte få min ägglossning, framför allt nu när det är långhelg och de har ju bara öppet på vardagar på fertilitetsavdelningen. Jag hoppas så innerligt att jag får min ägglossning i morgon eller absolut senast på fredag morgon… Blir så stressad av situationen, jag vill ju göra ett försök NU och jag vill så gärna vara gravid igen.

Var förövrigt på jobbet igår och hälsade på, det var jobbigt, gick direkt upp på övervåningen för att slippa träffa mina kollegor. Många av de som jobbar där nu är sånna som jag inte har jobbat jätte mycket med och sen eftersom att jag inte jobbar så mycket så har jag inte så mycket kontakt med de som jobbar där heller. Kändes konstigt att komma dit, jag hade ju planerat att ha min lilla bebis med mig när jag skulle hälsa på där. Det var ju inte så här det skulle vara.
Det gick i alla fall ganska bra att hälsa på, det var ganska skönt att prata med L och H, L kanske inte alltid är den bästa när han ska prata med sin personal men när det gäller jobbiga saker så är han väldigt försående och har ofta många kloka saker och säga.

Vad jag önskar att lilla Noa var här! Jag önskar också att jag får ägglossning imorgon eller tidigt på fredag så jag kan få bli gravid (eller i alla fall få chansen att bli gravid). Jag vill ju så gärna ha en liten bebis här och nu när det inte kunde bli Noa så vill jag ha ett syskon till honom så fort det nu är möjligt!
Älskade Noa jag saknar dig så innerligt mycket!