Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

MVC

Idag hade vi MVC-besök (och egentligen även besök på specialistmödravården) och vi fick lyssna på lilla mini. Barnmorskan sa att det lät bra och man hörde att den lugnade ner sig efter ett tag också vilket var bra, skönt att höra att den lille verkar må bra där inne.

Igår fick vi även en ny remiss till ultraljudsundersökning men Petra kunde inte den dagen så hon ringde och skulle ändra då visade det sig att läkaren hade satt in fel vecka på oss så det var väl lite tur att Petra ringde. Läkaren sa att man gör det ultraljudet i vecka 24 men det var tydligen efter 24 fullgångna som man gjorde det.

Ska imorgon träffa läkaren på specialistmödravården och jag antar att vi då kommer att diskutera resten av graviditeten, känns som att man nu vågar tänka lite framåt och kanske börja prata om igångsättning och besök på förlossningen och så vidare.

Igår grät jag lite över Noa, det är långt ifrån varje dag jag gör det nu men igår såg jag en familj på TV med en liten flicka som inte hade långt kvar på grund av någon sjukdom och det är så hemskt. Varför ska små barn behöva dö?
Självklart saknar jag inte min lilla plutt mindre nu bara för att jag inte gråter lika mycket det är bara det att man kommit lite på vägen och det är oftast inte lika jobbigt längre…

Rutinultraljud – check

Igår var vi och gjorde rutinultraljudet och fick se den lille där inne och det var så skönt när det var över och det visade sig att allt såg bra ut. Hon som gjorde det skrämde oss några gånger eftersom att hon inte riktigt tänkte på att tystnad för en som har förlorat ett barn är =dålig nyhet. Hon var ju koncentrerad på sitt och det är ju klart att hon ska vara det men när hon kollat på hjärtat ett bra tag utan att säga någonting så blir man ju sjukt nervös. Hon kollade sedan moderkakan väldigt länge vilket gjorde, framförallt, Petra sjukt orolig (det var ju moderkakan som var ”problemet” sist). Anledningen att hon kollade den så länge visade sig sedan vara för att hon tyckte den satt långt ner så hon ville kolla så den inte satt för utgången vilket inte är så lätt att se med ett vanligt ultraljud så hon fick ta ”utgången” och kolla och då visade det sig att den satt bra så det var ju också en lättnad.
Vi fick se lilla mini dricka där inne, det var jätte häftigt, fostervatten är tydligen gott!

Mini vecka 18+0
Mini vecka 18+0

Jag har tidigare skrivit några inlägg om graviditeten som jag har haft privata (de ligger nu i kategorin under ”tidigare privata”). Det har varit väldigt svårt att prata om graviditeten och är det fortfarande. Att berätta för folk som man vet blir glada och förväntansfulla är jätte jobbigt och därför har jag valt att inte skriva något här publikt förens nu. Vi har berättat för närmsta familjen att vi väntar barn (kändes som att det inte fanns så mycket val då magen börjat synas). Nu när rutinultraljudet är gjort så kanske det blir lite lättare att även berätta för andra och det är ju inte längre en jätte hemlighet och då känns det okej att skiva något här.

Har förövrigt känt mini ganska länge nu, sedan typ vecka 12 i alla fall (är nu i vecka 19), nu känner jag den jätte tydligt till och från och det är ju åtminstone några rörelser varje dag som jag känner. Det är både på ont och gott att känna den lilla, jag blir lite lugnare just för att jag känner den men har jag inte känt den på ett tag så är det ju lättare att nojjaur och bli orolig och den är nog än lite lite för att puffa igång. Eftersom att den fortfarande har ganska gott om plats där inne så kan den ju vända sig inåt och då känner man ju inget…

Vi fick beräknaddag framflyttad något (två dagar enligt sista mensen och en dag enligt ägglossning) så nu är den beräknad den 18 juni, inte för att vi kommer att gå så länge men ändå.

Känns som att jag snart får en hjärtinfarkt

Nu är det drygt en timme kvar tills vi ska göra rutinultraljudet och det känns bokstavligen som att hjärtat ska sprängas, är så enormt nervös… På ett sätt vill jag bara få det överstökat men på ett annat vill jag inte göra det alls, tänk om det är något som vår läkare inte har sätt när vi varit på ultraljud hos henne, hon kollar ju inte lika noga eller med lika bra maskiner som när man gör rutinultraljudet. Jag hoppas bara att lilla mini mår bra där inne och att allt annat ser bra ut också…

Jag är så oerhört rädd att få känna den där smärtan som jag kände efter att Noa dött, det är väl inte riktigt samma sak med ett foster på 18 veckor men jag tror att allt annat skulle dras upp också. Sen har jag ju börjat bilda en relation till lilla mina, jag har ju känt den varje dag nu i över en vecka och då är det ju svårt att inte få en relation till livet som växer där inne. Noa kommer jag ju alltid att sakna och jag känner ju fortfarande en sorg över att inte ha honom här men det där svart hålet vill jag inte tillbaka till…

Ångest, nervös ont i magen och kan inte tänka

I morgon är det dags för rutinultraljudet och jag får jobbigt att andas bara av att tänka på det. Det finns ju egentligen ingen anledning att tro att det inte skulle se bra ut, vi har ju trotts allt gjort fyra, jag vet många, ultraljud hittills och det man har kunnat sett verkar se bra ut. Senaste ultraljudet gjordes för två och en halv vecka sedan och då såg man hjärtklaffen magsäcken och båda hjärnhalvorna men det är ju ingen garanti för att allt som ska finnas finns och att det som finns är som det ska. På ett sätt vill jag inte göra det men samtidigt så vill jag ju veta att mini mår bra där inne, att den lever är jag ganska säker på då jag kände den senast för nån timme sedan men oron är ju i alla fall så enormt stor. Jag hoppas att allt ser bra ut och att ultraljuden efter detta inte blir lika jobbiga…

Ultraljud – igen

Idag var vi och gjorde ett snabbt ultraljud hos vår läkare. Både Petra och jag har velat fram och tillbaka om vi ska göra ett nu innan vi åker till fjällen eller inte och igår kväll när vi hade lagt oss så bestämde vi att det skulle vara väldigt skönt att få göra ett och se att den lille där inne mår bra. Var så sjukt nervös, som vanligt, och det var så skönt att se det lilla fostret röra sig där inne. Jag har även börjat känna den väldigt svagt och jag tror att den kan ha blivit lite upprörd över ultraljudet för jag kände den verkligen jätte mycket sen när jag satt i väntrummet inför blodprovstagning. Det är ju inte direkt sparkar jag känner men känner ändå att det är nåt där inne, skönt att få det bekräftat också. Moderkakan låg högt upp och i bakvägg så det känns också jätte skönt, det betyder att jag kommer att börja känna denna lilla krabat mycket tidigare (uppenbarligen) och det känns ju skönt för Noa kände jag ju först efter vecka 20 nån gång. Nu är det ju lite annorlunda att vara gravid andra gången för man vet ju mycket mer vad man ska känna och så och därför är det väl också lättare att veta att det är just fostret man känner. Känns så skönt att det ser bra ut och nu finns det väl egentligen ingen anledning till att vänta med att berätta, även om det tar emot lite granna…

Den rörde på sig…

Idag var di då på första ultraljuden, ett vaginalt sådant, och jag hade inte förväntat mig mycket mer än att få veta hur lång den var och se ett litet hjärta picka. Vi fick se så mycket mer denna gång, okej det är fyra dagar senare i graviditeten än sist (vilket är ganska mycket så här tidigt) men ändå. Förra gången så var hjärtat som en liten pixel på skärmen den här gången var det som ett flimmer, eller vad man ska kalla det, och vi fick till och med se det där lilla encentimeters embryot röra sig. Man såg en liten fot, sa i alla fall barnmorskan att det var, som stack ner och hon pekade även ut huvudet. Det känns i alla fall mycket bra just nu och det är ju alltid något. Jag tror för det mesta att det kommer att går bra den här gången men det är klart att man har dagar då man både är rädd och tvivlar väldigt mycket.

Jag pratade lite med Noa i bilen på vägen hem och berättade för honom att jag är glad men att jag ändå saknar honom, tänk om jag kunde ha båda… Jag älskar dig min lilla Noa och tänk att du förhoppningsvis får bli storebror i början av nästa sommar!